Humle och Dumle

Att ha de här två pojkarna ihop är som att ha en hare och en räv i samma rum, typ. Förut var det Julian som puttades men nu är den ena inte bättre än den andra. Man vet inte hur man ska ställa sig. Det kan vara så att Julian sitter och bygger med sin Brio-räls och sätter ihop alla tåg så fint och så kommer Levi och förstör. Julian börjar vråla och blir ledsen. Levi tar ett tåg och springer iväg, Julian efter. Levi är smart och släpper tåget så Julian inte följer efter. Så kommer Levi och smäller en räls i huvudet på Julian och han i sin tur puttar Levi. Då ska man medla och försöka säga till Levi som inte fattar någonting. Sen gör Levi något helt annat och då vill Julian ha JUST den saken som lillebror nu sitter och pysslar med, så Levi får inte ha någonting. Då blir man sur på Julian för att han inte delar med sig.

Julian leker nästan bara med sina tåg. Duplot är kul och Brio kan man bygga långa rälsar över hela vardagsrummet med. När det är dags att städa får man tjata lite och då säger Julian: ”Jag kan inte! Mamma kan!” Ibland hjälper han till men oftast inte. Och han har noll tålamod precis som mig, så jag får hjälpa honom att ta fram alla gubbar eller polislamporna. Går nåt fel eller inte som han tänkt sig blir det ett himla liv. Ibland blir han helt förtvivlad.

Ibland kan han sitta och måla eller så en stund. Det är bra, men det är bara roligt en liten stund. Barnen har fått ett skrivbord i sitt rum istället för fåtöljen. Där kan man sitta och göra pärlhalsband…

…eller gömma sig i skåpet.

Levi är inte alls sådär lugn och fin jämt längre. Han blir riktigt sur när han inte får som han vill och det uttrycker han genom att börja gråta. Argt. Så han blir blå. Han ska hoppa och klättra och slänga sig runt. Han ålar när man ska byta blöja, smörja eller tvätta. Han är som en galen bebis ibland. Han börjar bita ifrån nu, både för oss och för storebror. Han måste såklart tuffa till sig men fortsätter det såhär kommer han bli minst lika krävande som brorsan. Hur ska det sluta?

Han är också fortfarande svullen i munnen. Kolla hur tjockt det är där nere i käken. De börjar titta fram nu och uppe har ett par tänder kommit fram. Det är bara så segt. Svullen och blodig är ingen hit. Tänk vad jobbigt han haft det med sina tänder!

Det roligaste är när de håller ihop. Om bara för en liten stund. Idag sprang de och jagade en boll tillsammans och skrattade. Då blir man glad. Det kommer ju bli bättre med bråket och det hör ju till åldern. Ändå älskar jag dem som mest när de är lugna tillsammans…

…fast trots att de är tillsammans mest hela tiden så är de för det mesta inte så lugna. Det är mina killar det!

Det blir tomt efter dig.

Igår, den 7:e maj, gick min farfar, barnens gammelfarfar bort. Jag är glad för att han fick träffa båda mina fina pojkar. Vi kommer sakna dig!

 

Valborg och vattkoppor

Valborgshelgen vart riktigt bra och vi hann med massor. Städning, middag borta, häng hemma, två rundor på Dalarö med valborgsfirande och byte av bildäck och så avslutade vi med ett tio-års kalas med hela Jockes sida av släkten. Sen slocknade båda av utmattning i bilen på vägen hem så hela nattningen blev upp- och ner. Smällar man får ta.

Jag höll på att få krupp först när vi kom in i nya, fina huset på Värmdö och där fanns tippbart, dyrt glasbord, varm kamin, glasskålar med chips och godis i perfekt höjd för barnen av riva ner, I-pad i samma höjd och så en farlig trappa på det, men det gick och när Levi hade somnat i värdparets säng blev det lite lugnare. Julian trivdes som fisken i vattnet och ville åka till ”pappas kompis” även dagen efter. Han fick vara med och hälla vin och laga mat, knäcka ägg och han känner så väl när vuxna är engagerade och det älskar han!

Ungdomarna a.k.a. vi med småbarn samlades i byn för att gå med fackeltåget till Majbrasan.

Det här måste ju varit bland det coolaste Julian varit med om. Att få hålla eld, alldeles själv!

Morsan var väl inte så överförtjust över att lilleman fick gå och vifta med den där facklan bäst han ville men som tur är gick det bra. Han bar den hela vägen till elden. Fick han kramp i armen vet jag inte, men han sa inget i alla fall.

Efter ledigheten började Julian klia lite i ena ögat och jag tänkte att det kanske var en ögoninflammation som var på gång eftersom båda Julians kusiner hade det under helgen och den äldsta gillar Julian så pass mycket att hon är minst sagt påflugen. Samma dag, på onsdagen, såg vi ett ”bett” på Julians rygg men tänkte inte mer på det. På torsdagen stod det klart att han har fått vattkoppor. Ett par tjejer på hans förskola hade haft det ett par veckor tidigare.

Det blev lindrigt med prickar och han har bara kliat på ett par. I hårbotten och bakom örat var värst. Han hade kanske ett 10-15 stycken totalt så det blev inte så farligt. Däremot började han halta i samma veva så hela lördagen spenderades på akuten i ett isoleringsrum utifall att det var ”höftsnuva” som kunde komma i samband med annat virus eller vara någon höftsjuka som kunde vara allvarligt. Efter hela dagen och ett ultraljud konstaterades att det var lite svullet men ingen vätska så vi fick åka hem med en remiss om återbesök. Han är redan lite bättre och kopporna är bruna, mer intorkade nu. Febern har legat på 38-39 i flera dagar men förhoppningsvis är han piggare idag.

 

Några få blaffor som ser ut som myggbett.

 

Blir efter några dagar som små sår-rugor.

Trots!

Julian har kommit in i nån jobbig period igen. Helgen var minst sagt påfrestande. Han ska få som han vill annars får han ett smärre utbrott och på det så ska det testas och förstöras bara för att jävlas. Jag har haft ganska lite tålamod i veckan och försöker att inte brusa upp men ibland är det svårt. Man kan bli så arg! Puttandet är fortfarande bra men det är mycket ”MIN!” och Levi får inte ha något. Det är nog också lite svartsjuka för har Levi ett par strumpor med pirater eller Bamse på så ska jag iväg och köpa likadana till honom. Han ska sitta i knät när Levi sitter där. Dessutom har han kommit in i en period då vi är dumma. Han ska rivas, sparkas och slåss. Det är inte så illa med det känns väldigt tre års trots, eller?

 

Levi tar efter rätt mycket vad Julian gör. River ner kläder, kastar saker o.s.v. Annars är han en glad liten skit som utvecklas hela tiden. Nu har han börjat klättra och är man i parken drar han iväg utan minsta oro att jag inte är med. Han har fortfarande problem med kindtänderna som nu tittar fram en efter en, men han sover ananrs som en dröm. Jag har inget att klaga på!

Får jag fråga en sak?

Nu börjar vi bli friska. Bara lite snor kvar. Allt funkar bra på dagis och det är tillbaka till vardagen. Julian ska testa och protesterar rätt ordentligt när det är något han inte vill. Det känns som att det är det där typiska 3-års trotset som börjar nu. Han vill inte ta på sig ibland och han vill inte lägga sig på kvällen! ”En bok till, sen lägga sej!” säger han och viftar med fingret. ”Det blir ba!”, säger han och tror att det är han som bestämmer. Han kan ligga och sjunga sånger i en timme om kvällen när han ska sova. Ofta somnar han inte förrän vid nio-tiden, vilket är lite sent. Funderar på om jag ska prata med förskolan och höra om de kan korta ner hans middagslur lite så han är tröttare på kvällen…

Han börjar bry sig om vilka kläder han har. Han är mycket bekymrad över att Levi har en tröja med Bamse på men inte han själv. Han pekade på Levis gula byxor och sa att ”jag vill också ha sånna!” Vi fick köpa ett par bodys till honom för någon månad sen för han ville såklart också ha body och så snackade han om sina bodys dag ut och dag in. Ikväll skulle han sova i sin aptröja och när jag sa att den har vi på dagis, så blev det ett smärre utbrott. Han har också börjat säga: ”Får jag fråga en sak?” Gulligt…Nu väntar jag bara på att det typiska ”Varför då?” kommer.

Han åt under en lång period väldigt dåligt. Knappt ingenting. Det verkar dock som han fått tillbaka aptiten för nu äter han riktigt bra och det gör Levi med. Skönt! Idag har Levi varit väldigt ledsen och vaknade på tok för tidigt från sin middagslur. Så så jag att han var såå blå och svullen i munnen. Fyra stora kindtänder kommer på en gång. Stackarn!

Levi traskar omkring och pillar på alla saker och ska dra saker ur alla lådor. Han börjar ta på sig kläder själv och går gärna omkring med Julians mössa eller dräller hans stövlar mitt i vardagsrummet. Han vet så väl vad skor är för något och traska i parken är ju det bästa just nu.

Det är härligt när de håller sams!

Affektanfall

Levi har ibland blivit väldigt ledsen när han slår sig. Väldigt ledsen. Så ledsen att han blir alldeles blå om läpparna och har ett riktigt långt andningsuppehåll innan han börjar gråta. När han började röra sig mer så blev det mer påtagligt eftersom han slog sig mer. Men jag har inte reflekterat över det förrän för några månader sedan när vi satt i bilen och de stora killarna var inne och handlade. Jag och Levi satt kvar och han var fastspänd i sin stol. Av någon anledning så blev han ledsen och arg och helt plötsligt blir han blå och ögonvitorna syns och han håller på att svimma. Jag blir ju skiträdd och knäpper upp honom för att se om något är fel. Han är alldeles slapp i kroppen men får tillslut luft. Efter det har det hänt oftare och jag fick på BVC reda på att det är Affektanfall eller Affektkramper som de också kallas. Såhär står det på nätet:

 

Affektanfall hos barn 

Allmänt

Små barn kan gråta eller skrika så mycket att de tappar andan och svimmar under någon minut. Barnet kan också svimma utan att skrika. Det kallas för affektanfall och kan se otäckt ut, men är inte farligt. Anfallet framkallas av barnets starka känslor vid exempelvis smärta, rädsla, ilska eller besvikelse, så kallade affekter.

Anfallen är vanligast vid sex till arton månaders ålder. En del barn får ett anfall då och då, andra barn kan få flera varje dag. Före fem års ålder har anfallen oftast upphört.

Affektanfall kan vara ärftliga.

Symtom

När barnet får ett affektanfall går det inte att få kontakt, barnet skriker och tappar andan, blir blekt i ansiktet och får en blåaktig färg runt munnen. De flesta barn blir slappa i kroppen, men en del kan bli stela och det kan rycka i armar och ben. Efter någon minut börjar barnet att andas igen. När barnet vaknar upp kan det ta några sekunder innan man får kontakt igen.

Stöd och hjälp

Affektanfall behöver oftast inte behandlas. Men ibland, även om det är ovanligt, kan barnet behöva läkemedel om anfallen kommer så ofta att det blir besvärligt.

Under anfallet ska man stanna kvar hos barnet och försöka vara lugn. Man kan hålla barnet i famnen eller sätta sig ner för att finnas till hands när det vaknar.

Det är lätt att överbeskydda ett barn som får affektanfall och undvika situationer som kan uppröra. Men det bästa är att försöka leva som vanligt. Det är bra att berätta om anfallen för personer som brukar ta hand om barnet till exempel på förskolan.

När ska man kontakta vården?

Affektanfallet går över av sig själv, men kan likna anfall man kan få om man har andra sjukdomar. Därför ska man kontakta barnavårdcentralen eller sjukvårdsrådgivningen om det är första gången som barnet får ett anfall.

Om barnet dagligen får anfall som varar i mer än några minuter ska man kontakta en läkare.

 

Vi har inte varit i kontakt med läkare för nu vet vi ju vad det är och han har inte fått kramper så att han ligger och rycker. Det händer i genomsnitt någon gång per dag, ibland mer och ibland mindre, men vi tar alltid upp honom när vi ser att det är på gång. Skulle vi inte göra det så tuppar han av och då är jag rädd att han slår sig mer. Kanske faller och slår sig illa i huvudet. Det är läskigt men man vänjer sig vid att han är såhär. Julian har aldrig haft något i närheten och jag vet inte om det är för att han är känsligare eller om det finns i släkten. Jag hoppas att det går över snart men jag har läst att det finns ganska många femåringar som fortfarande dras med de där anfallen.

 

 

Påsken

Om mars var en skön vårmånad så har vintern slagit till i april. Snöblask, regn och rugg. Förutom vintern som dröjer kvar är också sjukdomarna långdragna och envisa. Jag har inte haft tid och energi att skriva här, men nu har tiden gått så fort.

Innan påsk blev barnen förkylda och sen fick Julian lång och hög feber med hosta och snorig näsa som räckte halva påsken och såklart smittade det av sig lite på lillen. Nu är vi vuxna drabbade med huvudvärk, halsont och allmän trötthet. Aldrig vill det ge sig! Snoret rinner fortfarande på barnen, men annars är de mycket piggare.

Julian var hemma från dagis och tog det lugnt med oss innan vi tog bilen ner till stugan i småland.

Julians relativt lugna period håller i sig och Levi utvecklas hela tiden. Nu har han lärt sig lätena till gris, häst, fågel och ko. Han säger ”PAAAAA” om lampa och ”BA” om bajs. Och så mamma förstås

Julian pratar på och häromdagen när vi åkte buss så blev jag nästan lite förvånad över hur duktig han har blivit. Han kan sjunga mors lilla olle, ekorrn satt i granen och upprepa nästan allt vad man säger. Han berättade om allt han såg när vi åkte tåg, berättar om vad som händer när man kör för fort och vilka tåg som man pendlar med och vilka som är gamla regionaltåg. Det är så kul!

Om Julian är mammas stora karamell så är Levi min lilla griskulting. Man vill bara skydda honom och gosa med honom. Han är inte särskilt besvärlig att ha att göra med. Än så länge! Det är en underbar ålder tycker jag (13,5 månad)

De leker inte ihop än även om de kan leka bredvid varandra. Det är mycket ta-varandras-saker hela tiden, vilket drabbar båda negativt.  Levi får inte ha nåt och man blir sur på Julian. Men jag kör hårt med att lära honom att man inte ska ta saker som andra leker med och jag tror han förstår mer än vad man tror. Det är i alla fall kul att se dem tillsammans. När de kan leva bredvid varandra och de verkar vara bästa kompisar. Då blir man varm i själen.

Påsken firades på landet med lite snö, lite sol och mycket mys. Jag, pappa och Levi var en sväng till Mönsterås, annars var vi bara i stugan och njöt av ledigheten. Jag fick sovmorgon en morgon och då sov jag som en stock tills jag blev väckt vid halv tio. Minns inte när jag sov så länge sist. Vi fick båda enorm avlastning och barnen hade så roligt.